För den tystnad mellan väggarna som skar genom cement
Två ögonpar i tomhet från september till advent

För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
För en kvinna som sa "allting är förstört, allt är bränt"

✝Elegi.

Tänk om.

Om jag hade.

Tänk om du hade.

Tänk om det gick igen.

Då skulle vi klara vad som helst och jag skulle aldrig säga nej.

Jag vill igen.

-Klockan ringde två timmar efter jag lyckats somna.

-Ville dö.

-Klev upp endå.

-Promenerade den långa vägen till bussen.

-Kom till skolan.

-Hade spanska och yoga.

-Slutade.

-Och gick slutligen till pinax med alla mina underbara tjejer för att bli fotade.

Fotograf Marianne knäppte tusentals snygga bilder på oss vilket var roligt, vi gav fotograferingen och en förstoring var på valfri bild i födelsedagspresent till Hanna, Ida och Agnes som precis fyllt år! 

(och ja, dom blev tvingade till att blunda på bilden eftersom att det hela var en överraskning och dom inte fick veta vars dom var.. Hade dock varit ganska kul om alla råkat blunda precis när bilden togs. hehe)

Ni vet hur det är ibland när man bara vill vara så nära som det överhuvudtaget går att komma, men hur nära man än kommer är man aldrig tillräckligt nära? Exakt så.

När hjärtat gör ont för att det slår lite för hårt och snabbt och man vill få det att lugna ner sig men det går liksom inte. Exakt så.

Eller när man tittar på telefonen och helst av allt vill plocka upp den och ringa och aldrig lägga på. Så.

När man blir glad varje gång man tittar på mobilen för han finns som bakgrundsbild.

När han kallar en älskling och man rodnar men skyller på kylan.

Men just det här att hur nära han än är så är han aldrig tillräckligt nära.

Det måste betyda att man inte kan få nog. Det går inte att få för mycket av honom. Och hans tröjor som alltid luktar så gott...

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.

Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker.

Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.

Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder.  Vad som helst som skingrar tankarna lite. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta.

Agnes fyller år idag, ni borde klicka in här och säga grattis.