Vad är det med natten som gör att allt känns så mycket starkare då?

Hjärtat dunkar hårdare och tårarna trillar fjäderlätt.

Som om det är enda tiden på dygnet hjärnan får tänka, Kanske för mycket för ens eget bästa.

Jag är ett planeringsfreak därför har jag så svårt att acceptera att vi inte kan planera allt. Man kan inte planera detta liv och man vill det inte heller. Antar att det bara är mitt sätt att göra för att inte ha ont, har jag saker att göra hela tiden hinner jag inte tänka..

  Jag har sedan länge förstått att jag aldrig kommer vara en sån som kan stänga av känslor, därför försöker jag kanske planera in i framtiden i hopp om att kunna förhindra den smärtan som faktiskt är en risk man måste ta. Jag har läst gamla fina sms ikväll och jag har gråtit gråtit gråtit. Meningar som har etsat sig fast i huvudet och flera månader senare citerar man fortfarande det där smset som om det vore igår. Tårar av värme och kärlek. Mest rädsla.

 Jag är så nyfiken och rädd inför framtiden men ju äldre jag blir desto mer förstår jag, tänk hur mycket jag kommer förstå i framtiden då, fascinerande, men då förstår jag i alla fall. Att man måste bara ta detta liv som det kommer. Men jag måste leva nu. Nu är livet inte sen. Och om jag gör det bästa i nuet, då kan jag i alla fall låta det bli historia utan att se tillbaka med ånger i hjärtat. Så länge jag gjort mitt bästa.  

Jag kan ta några slag så länge jag vet att jag kämpar.

Väljer fysisk smärta framför psykisk alla dagar i veckan.

 När man i början ser honom och tänker att äsch, han är nog inte något för mig.

Men efter ett tag sneglar på honom över ett middagsbord och inser att han är precis den jag vill ha. När kärlek växer sig större och går från ett litet frö till att bli en blomma med brister.  Jag tänker att det är nog då det är på riktigt.

När det känns mer i magen för varje gång han rör ens kropp.

 Tänker på de förälskelser som börjar så snabbt sen dalar snabbare än en berg och dalbana på väg ner. Som små sockerkickar. Eller ett McDonaldsmål. Man är så jävla sugen så slänger man i sig maten och sen har man ätit färdigt, ser ner på resterna och tänker att vad var det där bra för.

 Medan riktig kärlek är mer som en trerätters.

Hans händer som inte var något speciellt från början men idag är de finaste händerna man vet. Skämten blir roligare. Man vill mer. Det känns mer.

Allt är mer och på riktigt.

Man vill mer.

Jag vill käka makaroner tre dagar i rad så att jag är helt less på allt som har med pasta att göra när jag kommer hem, dina makaroner, dom som jag säger inte är färdigkokta. 

Jag vill käka din jävla falukorv, den du steker i smör, fast jag berättat en miljon gånger att ingen annan än du steker falukorv i smör.

Jag vill käka dina köttbullar, dom som du först värmer i micron och sen steker i stekpannan.

Detta är saker som inte kommer att hända igen. Och det gör ont i min kropp.

Ihopkrupen i soffan i världens finaste mammas armar, med en halvliter ben&jerry's glass i händerna, med tårar som tävlar ner för mina kinder och tillsammans med ett trasigt, blodigt och förstört tonnårshjärta spenderar jag min söndagkväll framför tvn och stockholm-båstad.

Det är tufft nu och det gör ont precis överallt.

Men jag försöker att inte misströsta för vi hade det så bra och du gjorde mig så glad, du gör mig fortfarande glad.

Käkar middag nu, klockan 4 ska jag dra iväg till konsum och jobba.

Om jag jobbar på duktigt är chansen att jag ska få råd med dessa snyggingar något större än om jag sitter hemma och svettas i soffan!

Ha en fin kväll!