Sanningen är den att jag blir svartsjuk alldeles för lätt bara för att det som är mitt är mitt. Jag är tjurig som tusan och jag använder ordet förlåt waaay to much. Jag uppträder som om att jag inte kunde bry mig mindre bara för att jag bryr mig alldeles för mycket. Jag överanalyserar allt, små som stora saker och jag framstår som en bitch bara för att skydda mig själv.

Skola med 50-tal, heltrasiga skor, pengar, bussresor, planer, hopp, önskningar och skalpeller. Dessa ord beskriver det enda jag har gjort under den gågna veckans bloggtorka. Pinsamt att inte mer händer i mitt liv.

Som rubriken säger la jag mig under kniven idag, jag var rädd som aldrig förr, jag tycker inte om blod. Olivia, min bästa vän som jag älskar mest i hela världen, följde med som moraliskt stöd. Utan henne hade jag lagt mig under sjuksängen och gråtit.

Och nej, varken ansiktslyft eller läppförstoring blev det.

Plockade bort en plupp i nacken och på ryggen, roligare än så blev det inte.

Bedövningen släpper för fullt och det gör nu ondare än vad jag hade önskat.

Ska svälja en ipren och sen hoppa i säng.

I morron mina vänner väntar en mycket fin dag!