Som jag skrev i inlägget tidigare så kom vi inte fram till hotellet förrän efter fem på onsdag morgon, det var mörkt överallt. Vi blev mottagna av ett gäng jättetrevliga turkar på hotellet och de bar våra väskor till rummet. Som låg på våning 3.

Ja visst kunde jag ha tagit en bild när sängarna var bäddade, men det känns så tillgjort.

Här sov vi i alla fall, hanna och jag. Mycket mysigt!

Vi hade en jättestor balkong, med utsikt över poolen. Balkongen var även det enda stället som wi-fi mottagningen fungerade. Här hängde vi efter alla besök på stranden!

Hannas väska ser ni där nere i hörnet. Sen finns en jättebra spegel på väggen där.

En dusch. Inte vilken som helst. Duscharnas dusch detta. 

Lång, hög och genomskinlig. INGEN CELLSKRÄCK!

Hittade sladden, tack gud!

Fick skjuts av bästa Mattias till Hanna klockan 4, tisdag eftermiddag. 

Åkte med henne till Luleå och checkade in våra tunga väskor!!

Ingen av oss hade käkat middag så vi slängde lite pengar på en flygplatsburgare.

Vi hade rosa naglar när vi åkte båda två. Helt oplanerat. Snygga var vi!

Vi åkte med ett fflygbolag som ingen av oss, tro det eller ej, förut hade åkt med.

Vi är fortfarande inte säkra på om besättningen var från turkiet, ukraina eller lettland.

Vi fick flygplansmat fast vi bara hade beställt en macka. Fetaosten fick full pott!

Efter fyra timmar i flygplan utan någon sömn överhuvudtaget så landade vi i antalya.

Vi hittade igen våra väskor och hittade också ut från flygplatsen!

Efter flyget väntade en bussresa på cirkus två timmar innan vi anlände till Alanya och vårat helt och hållet fantastiska hotell!! Att vi låg i sängarna så sent som halv 6 på morgonen är något som också bör nämnas tycker jag. Trötta var vi dag 2, men det får ni höra om i morgon!

Okej mina nära, mina kära och ni andra som läser denna döende blogg.

Jag har idag vandrat omkring på svensk mark, men tillgång till internet, i en hel vecka.

Tro det eller ej.

Jag har prestationsångest i skrivande stund.

Exakt 479 underbara bilder från ett magiskt turkiet befinner sig i min kamera och jag kan nästan inte vänta med att visa dom för er.  Sladden till kameran är tyvärr på villovägar och jag är för trött för att orka söka igen den just nu. Men i sinnom tid kommer det bildbevis. Tålamod.

Ett livstecken kan ni se detta som.

Soon to be. Back on track.