Ni vet hur det är ibland när man bara vill vara så nära som det överhuvudtaget går att komma, men hur nära man än kommer är man aldrig tillräckligt nära? Exakt så.

När hjärtat gör ont för att det slår lite för hårt och snabbt och man vill få det att lugna ner sig men det går liksom inte. Exakt så.

Eller när man tittar på telefonen och helst av allt vill plocka upp den och ringa och aldrig lägga på. Så.

När man blir glad varje gång man tittar på mobilen för han finns som bakgrundsbild.

När han kallar en älskling och man rodnar men skyller på kylan.

Men just det här att hur nära han än är så är han aldrig tillräckligt nära.

Det måste betyda att man inte kan få nog. Det går inte att få för mycket av honom. Och hans tröjor som alltid luktar så gott...

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.

Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat mantrat om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker.

Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.

Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder.  Vad som helst som skingrar tankarna lite. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta.

Agnes fyller år idag, ni borde klicka in här och säga grattis.

Vad är det med natten som gör att allt känns så mycket starkare då?

Hjärtat dunkar hårdare och tårarna trillar fjäderlätt.

Som om det är enda tiden på dygnet hjärnan får tänka, Kanske för mycket för ens eget bästa.

Jag är ett planeringsfreak därför har jag så svårt att acceptera att vi inte kan planera allt. Man kan inte planera detta liv och man vill det inte heller. Antar att det bara är mitt sätt att göra för att inte ha ont, har jag saker att göra hela tiden hinner jag inte tänka..

  Jag har sedan länge förstått att jag aldrig kommer vara en sån som kan stänga av känslor, därför försöker jag kanske planera in i framtiden i hopp om att kunna förhindra den smärtan som faktiskt är en risk man måste ta. Jag har läst gamla fina sms ikväll och jag har gråtit gråtit gråtit. Meningar som har etsat sig fast i huvudet och flera månader senare citerar man fortfarande det där smset som om det vore igår. Tårar av värme och kärlek. Mest rädsla.

 Jag är så nyfiken och rädd inför framtiden men ju äldre jag blir desto mer förstår jag, tänk hur mycket jag kommer förstå i framtiden då, fascinerande, men då förstår jag i alla fall. Att man måste bara ta detta liv som det kommer. Men jag måste leva nu. Nu är livet inte sen. Och om jag gör det bästa i nuet, då kan jag i alla fall låta det bli historia utan att se tillbaka med ånger i hjärtat. Så länge jag gjort mitt bästa.  

Jag kan ta några slag så länge jag vet att jag kämpar.

Väljer fysisk smärta framför psykisk alla dagar i veckan.

 När man i början ser honom och tänker att äsch, han är nog inte något för mig.

Men efter ett tag sneglar på honom över ett middagsbord och inser att han är precis den jag vill ha. När kärlek växer sig större och går från ett litet frö till att bli en blomma med brister.  Jag tänker att det är nog då det är på riktigt.

När det känns mer i magen för varje gång han rör ens kropp.

 Tänker på de förälskelser som börjar så snabbt sen dalar snabbare än en berg och dalbana på väg ner. Som små sockerkickar. Eller ett McDonaldsmål. Man är så jävla sugen så slänger man i sig maten och sen har man ätit färdigt, ser ner på resterna och tänker att vad var det där bra för.

 Medan riktig kärlek är mer som en trerätters.

Hans händer som inte var något speciellt från början men idag är de finaste händerna man vet. Skämten blir roligare. Man vill mer. Det känns mer.

Allt är mer och på riktigt.

Man vill mer.

Jag vill käka makaroner tre dagar i rad så att jag är helt less på allt som har med pasta att göra när jag kommer hem, dina makaroner, dom som jag säger inte är färdigkokta. 

Jag vill käka din jävla falukorv, den du steker i smör, fast jag berättat en miljon gånger att ingen annan än du steker falukorv i smör.

Jag vill käka dina köttbullar, dom som du först värmer i micron och sen steker i stekpannan.

Detta är saker som inte kommer att hända igen. Och det gör ont i min kropp.

Ihopkrupen i soffan i världens finaste mammas armar, med en halvliter ben&jerry's glass i händerna, med tårar som tävlar ner för mina kinder och tillsammans med ett trasigt, blodigt och förstört tonnårshjärta spenderar jag min söndagkväll framför tvn och stockholm-båstad.

Det är tufft nu och det gör ont precis överallt.

Men jag försöker att inte misströsta för vi hade det så bra och du gjorde mig så glad, du gör mig fortfarande glad.